...som man har tänkt sig.

När jag började blogga var det mycket för att jag ville ha nånstans där jag kunde va mig själv utan att alla visste om att jag var sjuk och bedömde mig efter detta. Jag behövde hitta den Millis jag är utan panikångestens vassa klor, som begränsar mitt liv så.

Det har varit otroligt befriande och jag har fått många underbara bloggvänner under resans gång.

Nu har jag ju lagt korten på bordet och det känns bra faktiskt. Jag är den jag är och jag har kommit fram till att jag inte behöver skämmas för det.

Jag tackar än en gång för alla snälla, goa och upplyftande kommentarer, som ni ger. De värmer så gott och de peppar mig att fortsätta kämpa med träningen, som är sk*tjobbig stundtals.

Massor med kramar till er allihop!