Ja, det finns säkert många fler benämningar på sjukdomen, som så många, fortfarande idag , inte tror finns.
Jag blev så upprörd när jag hörde nyheterna i morse, om att sjukskrivning kanske inte är det rätta, om man är utbränd. Visst förstår jag att det har blivit ett "modeord", mer eller mindre och att en hel del av dem, som kallar sig utbrända, istället är överansträngda. Det är jättebra, om man kan sätta stopp i det stadiet och vara hemma i några veckor och vila upp sig och samla nya krafter. Men, tyvärr är det ju så, att många av oss ignorerar varningssignalerna vi får och vi fortsätter köra på tills alla reservkrafter är totalt slut. Menar de verkligen att jobb är det bästa för att återhämta sig när man är så slutkörd att man knappt orkar leva??? Jag fattar ingenting!
Jag är en av dem, som har bränt ut sig gång på gång på gång. Första gången var -91, endast 27 år gammal, men då var det ingen, som pratade om utbrändhet. Efter ett halvår med konstant värk och trötthet fick jag även problem med panikångest. Vägen tillbaka var lång och svår, men det gick bra, tack vare underbart stöd från familj och vänner.
Eftersom jag även var arbetslös, så bollades jag fram och tillbaka mellan olika instanser och ingen ville ta ansvar för mig. Envis har jag alltid varit och jag ville verkligen tillbaka till arbetslivet, så jag skaffade själv en plats, där jag fick arbetspröva. Jag var på terapin på ett äldreboende i 11/2 år och där trivdes jag jättebra. Eftersom jag gärna ville utbilda mig till arbetsterapeut ringde jag till arbetsterapin på lasarettet och frågade om jag fick arbetspröva där. Jag var välkommen, men bara om jag kunde va där på heltid. Redan efter en vecka kände jag att det blev för långa dagar för mig, men som vanligt bet jag ihop och trodde att jag skulle klara av det. Det höll i 4 veckor, sen blev det hel sjukskrivning igen i över ett år.
Återigen fick jag tjata mig till rehabilitering! Jag ville börja på Kom-Vux och förbättra mina gymnasiebetyg, så att jag kunde söka vidare till högskolan sen.
Första terminen gick jag halvtid och läste matte och engelska. Jag trivdes jättebra, men jag hade jobbigt med bussresorna , eftersom jag ofta fick panikattacker då. Att köra själv var det inte tal om. Det hade jag inte klarat sen flera år på grund av panikångesten.
Andra terminen ökade jag på till 75% och det gick bra det också och jag började även att köra bil igen. Vilken lycka!!!
Sen skulle jag gå heltid i skolan och jag kände att jag inte orkade, men som vanligt bet jag ihop och fortsatte. Jag fick problem med pollenallergi, matallergier, astma, luftrörskatarrer och fick ta en massa allergitabletter och penicillin. Allt detta är ju tröttande i sig, men jag fick även sömnproblem. Jag låg vaken nätterna igenom och oroade mig för att jag inte skulle orka med allt jag hade att göra. Men jag kämpade på ända tills
den dagen, när jag satt i bilen på en parkering utanför Kvantum och inte hade en aning om hur jag skulle ta mig hem. Jag kunde överhuvudtaget inte räkna ut hur jag skulle bära mig åt för att kunna starta bilen. Snacka om att va tom i bollen! Till slut lyckades jag i alla fall trycka in snabbnumret hem på mobilen och min man kunde komma och hämta mig.
Efter det kunde jag knappt inte ta mig ur sängen själv på fyra veckor!!! Jag var tvungen att få hjälp med att gå på toaletten och jag orkade inte duscha, så min man fick tvätta mig med tvättlapp. Jag orkade knappt andas och jag hade fruktansvärd dödsångest. Vad jag kände mig liten och hjälplös.
Det här var 1999 och jag kämpar fortfarande med att komma tillbaka till livet igen. Som jag har skrivit några gånger förut, så tar orken fort slut fortfarande. Det jag inte har skrivit om är hur panikångesten, som faktiskt är en vanlig följd av utbrändhet, styr hela mitt liv. Jag klarar inte av att åka bil, så jag är bunden till närområdet. Som tur är har vi skogen alldeles in på knutarna och jag har mina underbara hundar, som gör att jag tar mig ut varje dag. Sen är det ju också viktigt att man har familj och vänner, som är stöttande och det har jag också, tack och lov. Jag har även mitt goda humör...är oftast glad och optimistisk. Min fasta övertygelse är att jag kommer att bli frisk igen, utan den övertygelsen är det ju bara att ge upp och det vägrar jag att göra.
Det här blev ett JÄTTELÅNGT inlägg, som ni märker. Det var inte alls tänkt att vara mitt livs berättelse, men när jag väl kom igång att skriva kunde jag inte sluta.
Nu sparar jag inlägget innan jag ångrar mig...får se om jag raderar det senare.
helga
10 augusti 2007 11:32
Min syster, som har två barn + två bonusbarn, är utbränd just nu. Hon jobbar som ämneslärare och det är för tufft! Självklart ska man vara sjukskriven!!!!!
http://www.helga1.bloggagratis.se
Nygammalt
10 augusti 2007 11:59
Tack för dina fina ord.
Förstår att du är upprörd, de som styr och ställer här i landet har ingen aning alls! Om man inte har varit där kan man inte förstå, och alla fall är olika. Fick själv en liten "släng" av det när jag var yngre, men jag har kommit tillbaka även om man ibland känner att det är tungt. Jag önskar dig all lycka till och njut av livet med dina nära och kära! Kramar.
http://nygammalt.blogspot.com
Pia Puma
10 augusti 2007 12:08
Ävne dina nära o kära har hoppet att du ska kunna röra o flänga runt som innan.
Kram kram.
skogsfrun
10 augusti 2007 12:11
Intressant och belysande läsning som du borde skicka till de styrande. Läs jinges inlägg idag!:)
http://barasaras
UnderCover
10 augusti 2007 12:32
Jag blir så förbannad när jag tänker på hur dom som redan är drabbade behandlas av dom som inget förstår men tror sej veta och kunna allt om allt.
Jag kan inte förstå att det är människor som kommer med så'na förslag, fattar så'na beslut.
Hur fan kan dom sova om nätterna.
Hur kan dom se sin omgivning i ögonen.
Hur kan dom ens se sej själv i spegeln.
Ursäkta språket men jag blir så ARG!
Säger som skogsfrun; du skriver så bra och berörande, det borde läsas av dom som fattar beslut...
Stor kram!
http://undercover.bloggagratis.se
elle
10 augusti 2007 13:49
nej ! Ta in bort Ditt inlägg , det behvs verkligen ... jag srev ju lite om hur upprörd jag var ,jag också idag... och är ännu .. har man varit "utbränd" klarar man inte det minsta som sker under tex. någon som helst liten press eller stress .. man åker fort ner igen ... Hur sjutton ska detta gå ..
Jag tror att man måste ändra på hela samhället för att få bukt med detta elände.. men går det ? Kanske kan vi komma på ngt. gemensamt att göra ... Vi är många ,otropligt många som varit och är i denna situationen... Tänker på DEj! Kram!
http://mandelina.blogspot.com
elle
10 augusti 2007 14:14
Nu har jag skrivit några rader till socialstyrelsen!!!! inte för att det hjälper .. men jag vill protestera mot vad de sysslar med .. kram , elle
Erika
10 augusti 2007 15:45
Jag har inte varit utbränd utan varit med om en olyckshändelse.Känner igen mig i mycket av det du skriver. Har själv valsat runt i sjukhusmiljöer under många år, oftast inte betrodd för fem öre. Fick ofta tjata mig till en sjukskrivning, hur trevligt är det att behöva tar till sådana metoder.
Hur dom kan besluta något sådant övergår min fattningsförmåga.Så länge det inte drabbar dom som bestämmer, är det enligt dom inget att tar någon större notis om.
Men ut med dom i verkligeheten, för den värld dom lever i är enligt mig en såpbubblevärld. Eller så har skygglapparna suttit på så länge att dom fastnat. Kanske hörapparatens batteri tagit slut eftersom dom inte längre vill lyssna och uppmärksamma vad många i samhället kan drabbas av.
Jag blir vansinnigt förbannad över dessa orättvisor som hela tiden bara blir större och större.Har också hört för ett tag sedan att vi som är förtidspensionerade, ska den s.k bostadstillägen minskas. Blev inte särskillt förvånad, numera förväntar jag mig vad som helst.
Vad har det mänskliga samhället som trots allt har funnits en gång för tusen år sedan känns det som, tagit vägen!
Bra skrivet av dig!
http://ericha.bloggagratis.se
Cina
10 augusti 2007 15:59
Nej ta inte bort detta inlägg...det är kanon bra skrivet. Och detta är inte klok det som dom talade idag om på radion....ja blir så ARG. Ingen som fattar hur detta är förrän dom är där själva. Jag vet precis hur det är att ha denna hemska panikångest.
Något måste göras och det är NU!
Hur många kommer inte att ta sitt liv om de får igenom detta.....usch det törs jag inte tänka på.
Kramen
http://heavenladyn.bloggagratis.se
Elzie
10 augusti 2007 16:27
Ja, nog kan man bli upprörd över allt möjligt i detta land numera. Det värsta är att de borgerliga ställer till saker och ting innan dom har gjort klart för sig vilka konsekvenser det kan ha. Att vara utbränd eller deprimerad är inget någon önskar sig att vara. Trots det finns människor som blir det alltimellanåt och dom ska man bara trampa på. Istället för att hjälpa upp dom och ge dom rehab och vad dom kan behöva, så är det bra att kräva att dom ska ut i arbetet så fort som möjligt. Man frågar sig vilken människosyn dessa personer egentligen har.
Tycker inte heller du ska ta bort inlägget. För friska människor behövs det också en påminnelse att även de kan bli sjuka av nåt sånt här. Det säger inte alltid ifrån innan.
Kram Elzie
http://essemia.webblogg.se
hjördis
10 augusti 2007 23:40
Hej min vän. Har läst ditt inlägg om utbrändhet, jag känner igen så mycket av detta, har själv haft en svår tid med dödsångest i samband med att min yngsta dotter föddes, det är ju en del år sedan men jag känner ju att allt så lätt kan komma tillbaka......om du går in på min hemsida den finns på bloggen och vidare till innehållssidan sedan till sidan " Att födas på nytt" så kan du läsa vad som hände mig. Är för närvarande i Älvdalen och är barnpiga mina barn är ute på galej....
Min dator har havererat så nu måste jag lämna den här hos mågen så att han får kolla vad det är för fel. Till jag kan återkomma med bloggandet så får du ha det så bra. Kram // Hjördis
http://blogg.passagen.se/tussestina
tussegumman
10 augusti 2007 23:48
Jag tycker det var väldigt bra att du tog upp det och att vi försöker hjälpa varandrda att bromsa i tid! Du är inte ensam! Jag känner igen alla symtomen du talar om panikångest allt! Det går aldrig att pressa sig över sin förmåga när man väl har varit där! Kroppen säger genast ifån med en massa symtom. Det är därför det är så viktigt att vi kan hjälpa vandra att se tecken hos varandra i tid! Kram Tussegumman
http://tussegumman.bloggagratis.se
Marianne
11 augusti 2007 16:49
Jag tycker du är mycket modig som så öppet berättar om dina problem. Och ta inte bort ditt inlägg. Jag tror att det finns många som känner igen sig på hur du känner dig och då vet de att de inte är ensamma. Jag har hitintills haft tur* nog att inte drabbas av ångest eller blivit utbränd, men en mycket nära anhörig till mig som var i stort sett en stark person kollapsade en dag. Och hans väg tillbaka var tuff. Han mår idag för det mesta bra. Men det tog 3 år för honom att gå tillbaka till arbetslivet. 3 år är för många som drabbas av detta en kort tid, men han fick massor med hjälp från läkare, psykolog och från arbetsgivare och sist men inte minst, hans familj. Hade han inte fått denna tidsfrist och tid på sig att återhämta sig psykiskt och fysiskt i lugn och ro, är jag ganska säker på att han inte funnits hos oss idag. Det gör mig riktigt ont när jag läser om alla dessa människor som inte får den hjälp och tid på sig som de behöver.
Jag önskar att du en dag kan få leva det liv du hade innan du blev sjuk.
http://ekoxenskennel
Anette
11 augusti 2007 21:17
Ja du, Millis. Man undrar ju vilka det är som sitter på Socialstyrelsen och vad de tänker med. Innan de kommer med så dumma förslag borde de undersöka varför så många blir utbrända nu. Varför så många är långtidssjukskrivna. Samhället går i för hög fart numera. Vi är människor, inte maskiner. Och vi klarar inte med den hets, stress och press som är på oss. Min äldsta son har varit sjukskriven i ca ett år nu pga utbrändhet. Nu har han varit sjukskriven under sommaren efter att inte klarat av arbetsträningen. Plötsligt fick han en veckas arbetsträning och på måndag ska han upp i fyra timmar per dag. Han vet att han inte klarar det men säger ändå att han ska försöka. Jag förstår att han inte orkar stå emot f-kassans tjat och han VILL ju vara frisk och jobba. Han vill kunna sova på nätterna. Han vill slippa all ångest och orkeslöshet. Men han kan inte jobba. Han är inte frisk nog. Och det många år att komma tillbaka. Som mamma, som själv mått dåligt, så är det hemskt att se och inte kunna hjälpa eller ta över ångesten från honom. Jag kan bara stötta, lyssna och vara till hands.
Anette
http://anette.bloggagratis.se
Filifjonkan ed skallebank
12 augusti 2007 13:17
Jaha du är som många andra här på bloggen utbränd..det är tiden som ställt till det hastigheten på allting bruset från medierna gör si gör så ät si ät så träna si träna så jobba där inget jobb här skaffa barn inget dagis jaa det går för runt. men när man går i väggen är det ju bara vila och medicin som gäller tills man får näsan över ytan igen. Men man blir sig inte lik och det är nog bra det så man inte fortsätter i samma stil som innan,Filifjonkan har inte bränt ut sig men däeremot gjort sönder sin kropp av arbetet, Men psyket hart har klarat sig men gisten är skutan men det går det med man inrättar sig efter nya normer även om det tar tid. Hoppas det lättar på för dig alltefter men en sak i taget är bra och du håll ut!
Vita
12 augusti 2007 14:16
Tack för ditt inlägg. Jag har också varit där och det är verkligen inget man önskar ens sin ovän. Förstår inte hur de tänker...om man inte ska bli sjukskriven pga utmattningsdepression eller vad man väljer att kalla det så går man på tills kroppen blir utmattad och utvecklar något riktigt farligt tillstånd. Jag har också fått allergi, astma och insomnia som en följd av det här och det tar lång tid att återhämta sig.
http://vitabrevis.bloggagratis.se
Clara
13 augusti 2007 09:20
Nej, Millis ta inte bort inlägget!
Du har haft en kämpig resa och det är ett hårt samhälle vi lever i .....så det är säkert många som känner igen sig i det du skriver. Jag är övertygad om att du ska bli frisk.....du har ju rätt "tänk"...och det är det viktigaste. Det tar sin lilla tid bara och det måste det få göra....kram
http://claraslinneskap.blogspot.com
frökensidenskär
13 augusti 2007 19:58
Hej!
Ja det där låter bekant har varit hemma i 3 år nu... för utbrändhet och panikångest... men nu är jag nog på väg tillbaka känner mig mycket bättre...har gått kbt terapi... det är att rekomendera det är vad som hjälp mig att komma vidare kunna hantera panikångesten och min oro mycket bättre...
Hoppas Du blir bättre..
Kram Ann-sofi.
http://frokensidenskar.blogspot.com
Hannele
14 augusti 2007 15:01
(Mänsligt har det aldrig varit, exempelvis på 1970-talet var det mycket tufft i arbetslivet också, nästan omöjligt att få sjukpension, rehabitilering och annat, så det är fel att säga, att allt bara har blivit till det sämre)
http://hannelesparadis.blogspot.com
Millis
15 augusti 2007 20:45
Tack för alla snälla, goa och uppmuntrande kommentarer.
Kram på er allihop!
G
24 augusti 2007 00:40
Bra inlägg om utmattningssyndrom - det är inget man botar på en kafferast eller med några veckors sjukskrivning. Jag har varit där och det tar år att bli bättre och i vissa fall tror jag inte man kan bli helt frisk. Man blir väldigt känslig för stress resten av livet och en skör person.
http://gilla.bloggagratis.se
qristall
24 augusti 2007 09:09
Dett da du har skrivit griper verkligen tag i en, tyvärr så har de som sitter o bestämmer aldrig varit utsatta för ngt, verkar som om de inte känner ngn heller. men det dranbbar kanske inte höginkomsttagare som oftast inte har ett fysiskt eller psykiskt tungt jobb.
Själv är jag en av de med fibromyalgo, massa oförklarliga exem ,a you name it.
Ha en fin dag.
http://www.qristall.blogg.se
Millis
24 augusti 2007 09:48
G: Det stämmer så bra det du skriver.
qristall: Trevligt att du har hittat hit. Vi är ju så många, så man tycker att förståelsen borde öka, men, men...
Kram på er!
